Seglad distans för vår del blev 3400 NM som tog 20 dygn 9 timmar och 27 minuter – motorgången blev endast 16 timmar och vi hade inga större incidenter under färden . Kul och mäktig känsla att åka ut till start med pirr i kroppen och höga förväntningar. Vår överfart började verkligen lugnt och med alldeles för svaga vindar i ca tre dagar. Det gav dock tillfälle för fiske, bad och bakning vilket det inte blev mycket av den resterande tiden. Vi fick till vår stora förvåning en haj på drygt 10 kg på kroken vilket engagerade hela besättningen och tog slut på all vår fisksprit för att ta kål på den. Vi hade också turen att få besök av både delfin och val.
Dag fyra kom det rikligt med vind och stora vågor som höll i sig i under lång tid – ca 10 dygn. Det blåste ca 12-15 m/s i medelvind med 4 meters vågor. Vi gjorde fin fart, solen sken för det mesta, sakerna höll och vi mådde trots den gungiga tillvaron bra. Vi gick i skift och hade våra vakter som rullade dag ut och in. Efter en vecka började vi önska att vågorna skull avta och var trötta på att det gungade så mycket HELA tiden, trötta på mörkret på nätterna då det blev svårt att styra. Vi handstyrde mestadels då autopiloten hade besvär med vågorna. De nätter månen lyste över oss var vi tacksamma och njöt av det magiska ljuset som blir så mycket starkare och vackrare till havs.
Vad gör man till havs så många dagar? Styr, lyssnar på ljudböcker, lagar bananpannkaka, tvättar håret på akterdäck, ordlekar, sover, armhävningar, äter godis m m det vi hade hoppats mer på att göra var att läsa, sy, pyssla med båten, baka bröd m.m. men det var alldeles för hårt för detta.
Den sista knappa veckan blev mer behaglig med mindre vågor och ca 8-12 m/s vilket gjorde livet ombord en hel del behagligare och vi började njuta på allvar. På nätterna börjar vi få squalls på oss vilket är starka vindbyar ofta med rikligt regn. Dessa kan bli väldigt kraftiga men går förbi snabbt (10-15 min) och hinner heller inte bygga upp hög sjö. Squalls syns på radarn vilket innebar att vi oftast hann reva seglen innan och var förberedda med dubbel bemanning i brunn. Vi har VHF kontakt med båtar i närheten och laddar ner daglig väderinformation och kan skicka SMS och mail via vår Iridium Go vilket kändes tryggt. Den 11 december på eftermiddagen började vi ana St Lucia i horisonten och vi kom över mållinjen i mörker vid Rodney Bay kl 22.27 – kändes otroligt skönt att vara framme och trötta och stolta kastade vi ankar och skålade i en klassisk rum punsch innan vi gick till kojs. Dagen efter kom vi in i hamn och fick ett stort mottagande och mycket kul att träffa alla vänner igen och sen var det ihållande bryggsnack några dagar. Ett stort TACK till våra underbart duktiga och härliga gastar Micke och Mattias som underlättade och förgyllde vår Atlantöverfart.
